[Alla pojkar och flickor i min ålder promenerar på gatan två och två]

Françoise Hardy – Tous Les Garçons Et Les Filles - Slow

Wow! Hon är vacker. Hon kan lira gitarr. Hon är fransyska. Men ändå är hon så vemodig. Ingen förmår förklara varför Francoise Hardy är så melankolisk. Kanske är det den mystiken som gör musiken så oemotståndlig?

Eller har hon kanske slagit an ett ackord som vi alla är bekanta med? I låten verkar det som om alla i hela världen har hittat någon förutom hon. Och alla vill ju ha någon som älskar en.