Yeah, I thought I'd reminisce once more

Jag har en vän som heter Pjäxan. Eller, han heter Pierre, men det blir ju Pjäxan. För ett par dagar sedan fyllde jag år och då ringde han och sjöng de första raderna i Happy Birthday för mig. Han har en speciell sångröst. Låg och varm och småsprucken på sina ställen. Det var fint.

Under tiden vi lärde känna varandra fanns det en annan låt som Pjäxan sjöng på hela tiden. Alltså konstant, hela tiden. Den handlar om hur städer, när man ser dem från flygplan, ser ut som elektroniska stjärnor som kraschat till marken och slagit rot. Låten består av ett par rader som upprepas gång på gång och Pjäxan sjöng låten i sin helhet gång på gång.

Jag kunde texten utantill innan jag ens hört originalet och jag kan den som rinnande vatten än idag, trots att jag lyssnar på låten så gott som aldrig. Det är inte för att den inte är bra (den är briljant) utan för att den bleknar i ljuset av hans tolkning av den.

Ni som inte har Pjäxans version undangömd i era minnens vrår får hålla till godo med förlagan.

Stereolab -  Des étoiles électroniques