Comme d'habitude

Claude François dog när han stod i badkaret och, pedant som han var, försökte rätta till en glödlampa som satt lite snett. Det är i alla fall den officiella versionen. I de mindre officiella byts glödlampan ut mot allt ifrån en walkman till en massagestav.  Jag föredrar den officiella, den känns liksom mer värdig på något sätt (även om min inre bild av Claude, denne något bedagade flickidol, jazzandes loss i badet till någon fet låt på sin freestyle innan *PLUMS!*, inte går av för hackor).

Under de 39 åren han fick förmånen att leva lyckades han med konststycket att göra covers på i stort sett alla poplåtar som någonsin spelats in, men det eftervärlden kommer att minnas honom främst för är att han co-skrev och sjöng in Comme d'habitude [Som vanligt], som senare kom att få den engelska titeln My Way och bli en megastandard tack vare Frank Sinatra.

Comme d'habitude handlar om ett kefft förhållande, närmare bestämt det mellan Claude och France Gall, com precis kommit till ända när texten skrevs. Texten är hemskt sorglig, vilket i originalet inte riktigt framgår för den icke-franskspråkiga lyssnaren. Tur då att Elli & Jacno-Elli pratsjungit in en version där smärtan och svärtan framgår med all önskvärd tydlighet, alldeles oberoende av språkkunskaper.