Frankrikes Pontus och Amerikanarna låter Etienne Daho som. Han är från Algeriet och har gjort en duett med Francoise Hardy som är TRÈS COOL!

Etienne Daho – Et Si Je M'en Vais Avant Toi (En Duo Avec Françoise Hardy)

Åh han har gjort den här också som nån techtonic-grupp gjorde för ett tag sen, men jag kommer inte på vilken:

Etienne Daho – Tombé Pour La France

Och den här:

Etienne Daho – Qui Sera) Demain Mieux Que Moi

Fy fan vad bra det är.

TROP SEXY QUOI

Ni kommer väl ihåg Mon père ce héros från 1991 med Gérard Depardieu? Vem är inte kär i Marie Gillain efter den? Mon dieu vad snygg hon är! Filmen ramar in något typiskt franskt - en komplicerad och vemodig kärlekshistoria, billiga midiinstrument, latent pedofili och på det windsurfing på Mauritius! Soundtracket är också precis hur fett som helst. Lyssna själva: Sans Mensonge - Marie Gillain.
Min favvoline är "Dans le champagne, Moi c'que j'préfère c'est les bulles." Jag vill ha bubblor i champagnen. Jag tolkar det i sammanhanget som om tonårsflickan vill ha lite action i hennes liv. Jag säger som Michael Cera i Arrested Development apropå frassar: I like the way they think.

France+Michel=Sant

Michel Berger var en sjutusan till låtskrivare, kanske var det därför France Gall kärade ner sig i honom.

Det finns ett klipp från ett franskt tv-program där Michel Berger och Serge Gainsbourg parades ihop och fick sitta och sjunga och prata (eller mys-mumla, i Gainsbourgs fall) om musik. Vid ungefär 1:45 berättar Michel om hur han träffade France första gången; han hade skrivit en låt som han ville att hon skulle sjunga in.

Stycket i fråga heter La Déclaration D'Amour [kärleksförklaringen] och blev startskottet för en yrkes- och kärleksrelation som kom att hålla från 1974 fram till Michels död 1992. Låten är en ballad av yppersta klass med en text som till en början verkar lite meta - kärleksförklaringen blir omsjungen snarare än utsjungen låten igenom, innan France under de sista skälvande sekunderna tar bladet från munnen och förkunnar, talandes: 

Je t'aime quand tu est près de moi [Jag älskar dig när du är nära mig] 
Je t'aime quand tu n'est pas là [Jag älskar dig när du inte är där]
Je pense à toi [Jag tänker på dig]
Je t'aime quand tu souris [Jag älskar dig när du ler]
Je veux des souvenirs avec toi [Jag vill ha minnen med dig]
Des images avec toi [Bilder med dig]
Des voyages avec toi [Resor med dig]
Je me sens bien quand tu est là [Jag mår bra när du är där]
Je t'aime quand tu es triste, et que tu ne dis rien [Jag älskar dig när du är ledsen och inte säger något]
Je t'aime quand je te parle, et que tu ne m'écoutes pas [Jag älskar dig när jag pratar och du inte lyssnar på mig]
Je me sens bien quand tu est là [Jag mår bra när du är där]

Jag vet inte om Michel hade skrivit den specifikt för France, eller om hon talade om honom när den spelades in, men det spelar egentligen ingen roll. Det är riktigt jävla skitfint hur som.

Jakie - taking the stand, making the difference

Fact: jorden kan vara ett jobbigt ställe att leva på. Människor sårar varandra, både själsligt och kroppsligt. Nationer krigar. Folk svälter. Bu.

Jakie Quartz var urtrött på det här och skrev därför Vivre Ailleurs [Leva annorstädes], lät den produceras av Ola Håkansson och Tim Norell från Secret Service och spelade in en video i Parc de la Villette i Paris där hon poserade framför allehanda futuristiska prylar samtidigt som hon misshandlade tidningar (för att det står om dåliga grejor i dem, gissar jag).

Låten är från 1986 och kan väl karaktäriseras som någon slags mid-tempo-hi-nrg pop. Eller bara skitbra.

Comme d'habitude

Claude François dog när han stod i badkaret och, pedant som han var, försökte rätta till en glödlampa som satt lite snett. Det är i alla fall den officiella versionen. I de mindre officiella byts glödlampan ut mot allt ifrån en walkman till en massagestav.  Jag föredrar den officiella, den känns liksom mer värdig på något sätt (även om min inre bild av Claude, denne något bedagade flickidol, jazzandes loss i badet till någon fet låt på sin freestyle innan *PLUMS!*, inte går av för hackor).

Under de 39 åren han fick förmånen att leva lyckades han med konststycket att göra covers på i stort sett alla poplåtar som någonsin spelats in, men det eftervärlden kommer att minnas honom främst för är att han co-skrev och sjöng in Comme d'habitude [Som vanligt], som senare kom att få den engelska titeln My Way och bli en megastandard tack vare Frank Sinatra.

Comme d'habitude handlar om ett kefft förhållande, närmare bestämt det mellan Claude och France Gall, com precis kommit till ända när texten skrevs. Texten är hemskt sorglig, vilket i originalet inte riktigt framgår för den icke-franskspråkiga lyssnaren. Tur då att Elli & Jacno-Elli pratsjungit in en version där smärtan och svärtan framgår med all önskvärd tydlighet, alldeles oberoende av språkkunskaper.      

TELEX!

Jag gjorde ett radioprogram en gång på Studentradion som hette Moskow Diskow med - just det - Moskow Diskow som jingel. Det var den bästa musik jag hade hört någonsin. Vilken låt! Vilken text!

Les french garçons sont très chics
[dom franska pojkarna är väldigt ärtiga]

Leurs chansons sont fantastiques

[deras låtar är fantastiska]
C'est ça leur nouvelle musique

[det här är deras nya musik]
Et les rythmes automatiques

[och dom automatiska rytmerna]

Och det här är särskilt vackert:

Et si on pense à l'amour 

[och om man tänker på kärleken]
Si on veut, on peut toujours 

[kan man alltid]
Rêver devant la photo 

[drömma framför fotografiet]
De madame Brigitte Bardot 

[av fru Brigitte Bardot]

Med albumet "Looking for Saint-Tropez" från 1979 gav de sig på en lekfull mélange [blandning] mellan den driviga synth-euro-discon och gammal rockabilly. Liknande försök gjordes året därpå från andra sidan kanalen. Resultatet blev intressant och roligt att dansa till men verkligen inte genuint. Finns det något mer synth än det?

Jeanette - Porque te vas (versión en francés)

Janette är en riktig kosmopolit. Hon föddes i London, hon är 50/50 belgare och spanjorska och hon är uppvuxen i USA fram till dess att hon var 12. Då flyttade familjen till Spanien och det är därför som lejonparten av hennes digra sångkarriär sjungs på spanska.

Emellertid har hon gjort en fransk låt. Det är en version av Porque te vas [därför du drar] från 1974. Hon var 23 år gammal och låten blev känd genom filmen Cría cuervos. Den handlar om att hon är ledsen för att hennes boyfriend drar. I den franska versionen "Pourquoi tu vis?" [Varför lever du?] sjunger hon om något helt annat. Min tolkning är att den handlar om en förvirrad tonåring som känner sig lurad och fängslad av föräldrarna och vuxenvärlden.

Lägg märke till att hon är ursnygg!

Teki Tek

Vad ser ut och låter som en jättebebis och låg bakom en av Kalles favoritlåtar från 2007?
Teki Latex, förstås!

Efter ett gäng framgångar med rapgruppen TTC valde M. Latex att pröva vingarna på egen hand med ett mer poppigt sound. Les Matins de Paris [Parismornarna] blev den största hiten från debutskivan Party de Plaisir, och det med all rätt, den är nämligen väldigt bra. Det är möjligt att man måste ta spjärn lite för att kunna gilla det - innan man släppt hang-up:en på att han låter som något slags mongo när han sjunger är det svårt att uppskatta låten i sig.

Avslutningsvis lite kuriosa: Refrängen sjungs av den belgiska 80-talsstjärnan Lio, som dessutom är syster till LNA. Häftigt va? 

Ca plane pour moi [Det flyter för mig]

Ca plane pour moi är en riktig stöklåt. Ni kommer väl ihåg TT-reklamen? Den lockar fram något djuriskt i lyssnaren.

Vad handlar den om? Jo, den verkar handla om stök. Första versen går typ:

Yam! Bam! Min katt "Splash" ligger på sängen.

Den svalde sin tunga när den drack min whisky

jag sov dåligt och mår skit tvingades sova i rännstenen

där jag fick "en flash" i fyra färger.

Det flyter för mig.

Den beskriver en tillvaro fylld till bredden med trippar och dalar blandat med onomatopoetiska ord och ännu mer stök.

Själva arrangemanget kommer inte från det belgiska punkbandet Plastic Bertrand utan från en helt annan låt av Elton Motello som heter Jet Boy, Jet Girl. Den är också stökig som fan och handlar om en kille som gillar en annan kille som tyvärr gillar en annan tjej. "I'm gonna make them penetrate, I'm gonna make him be a girl. He gives me head"

Men det var med fransk text som låten blev en stor hit. Året var 1978 och redan nästa år gjorde den feta och tillika belgiska elektrogruppen Telex en totalt själlös version.

Därefter har coversarna duggat tätt. Ni känner ju till Leila K:s version med tveksam franska. Eller The Presidents of the United States of Americas version med ännu mer svårdefinierad accent. Och ni har säkert hört Nouvelle Vagues försök att stöka till det, med lite baktakt.

Men originalet smäller ju allt som oftast högst. I klippet ovan uppträder Plastic Bertrand i TV och efteråt berättar sångaren varför dom heter "plastic" och om jag fattar rätt så fick han ett schackspel av sin mamma i plast och blev besviken för han föredrog trä. Men han ändrade sig när han lärde sig att plast smakade bättre än trä. 

It's not what you say, it's how you say it

En av mina favvo-tunes för tillfället är Gainsbourg-skrivna Le Drapeau Noir [den svarta flaggan], insjungen av Mireille Darc. Jag får sommarkänslor av den; för mitt inre ser jag solbrända leende vänner, hör vågor skvalpa mot klipphällar, känner ljummen vind i håret. Allt det.

Jag fattar typ rieng [ingenting] av vad den handlar om, men om någon vill ge sig på en analys så inleds texten på följande vis (med viss reservation för eventuella felhörningar):

Mon lit est un radeau qui dérive sur l'eau
[Min säng är en flotte som driver på vattnet]
Et là-haut, là-haut, tout là-haut 
[och däruppe, däruppe, högst däruppe]
Là-haut flotte 
[Däruppe vajar]
Ma culotte 
[Mina trosor] 
Un petit drapeau noir dans le vent du soir 
[En liten svart flagga i kvällsvinden]

Nått med sex, kanske..?

Fransk New Wave

Cherchez le garçon [sök efter pojken] hette albumet som den Franska New Wave-gruppen Taxi Girl släppte 1980. Taxi Girl anammade den engelska New Romantic-estetiken och jobbade med syntar. Titelspåret "Cherchez le garçon" är fortfarande omåttligt populär bland franska indiekids och hos Francopheelin'. 

Namnet "Taxi Girl" är förmodligen taget från den italienska filmen med samma namn av Michele Massimo Tarantini från 1977  - året innan bandet bildades. Den handlar om en fransk tjej som får ärva ett taxibolag.

Daniel Darc, som sångaren heter, sjunger såhär, lite svårt: 

D'une bande magnétique / Un soupir lui échappe / Sur un écran géant ses yeux se ferment /Chercher le garçon / Trouver son nom / Chercher le garçon / Réveil tragique succède / A un sommeil sans rêve / La forme de son corp / Ne veut rien dire pour moi

Här är bandet en action med låten Mannekin:

Yeah, I thought I'd reminisce once more

Jag har en vän som heter Pjäxan. Eller, han heter Pierre, men det blir ju Pjäxan. För ett par dagar sedan fyllde jag år och då ringde han och sjöng de första raderna i Happy Birthday för mig. Han har en speciell sångröst. Låg och varm och småsprucken på sina ställen. Det var fint.

Under tiden vi lärde känna varandra fanns det en annan låt som Pjäxan sjöng på hela tiden. Alltså konstant, hela tiden. Den handlar om hur städer, när man ser dem från flygplan, ser ut som elektroniska stjärnor som kraschat till marken och slagit rot. Låten består av ett par rader som upprepas gång på gång och Pjäxan sjöng låten i sin helhet gång på gång.

Jag kunde texten utantill innan jag ens hört originalet och jag kan den som rinnande vatten än idag, trots att jag lyssnar på låten så gott som aldrig. Det är inte för att den inte är bra (den är briljant) utan för att den bleknar i ljuset av hans tolkning av den.

Ni som inte har Pjäxans version undangömd i era minnens vrår får hålla till godo med förlagan.

Stereolab -  Des étoiles électroniques

Frankofili

Ikväll såg jag Youth in revolt som fick avsluta filmfestivalen CPH:PIX . Den handlar om att nörden Nick Twisp som spelas av Michael Cera, blir våldsamt förälskad i en tjej som är frankofil. Hennes flickrum är till bredden dekorerat med bilder på Jean-Paul Belmondo, hon döper sin hund till Albert efter nobelpristagaren Camus och hennes all time favourite album är Serge Gainsbourgs  Couleur café . 

Det enda sättet för Nick Twisp att få njuta av hennes gunst (och bli av med sin oskuld) är att ta hjälp av sitt laglösa alterego François Dillinger. François har en liten mustasch, vita mockaskor och röker konstant cigg. Han är själva sinnebilden av en fransos.

Hur det går för Twisp? Det får ni reda på när ni ser filmen. Vilket ni bör göra. Man blir superinspirerad av Youth in revolt även om referenserna är barnsligt uppenbara. Eller kanske just därför. Den påminner om en gammal amerikainspirerad pingla-och-puffra-rulle av Goddard och är ytterligare ett exempel på den ömsesidiga fascinationen mellan USA och Frankrike. Cirkeln är sluten.

Drageur-plagiste [Strandraggare]

I höstas var jag på fransk kortfilmsfestival på Zita och såg filmen Pacotille [skräp] av Eric Jameux från 2002. Den utspelar sig på en parkeringsplats i en förort nånstans på 80-talet och handlar om ungdomskärlek och missförstånd. Självklart skulle den inte vara lika bra på svenska som på franska, om den nu ens var särskilt bra överhuvudtaget.

Det som däremot var bra med Pacotille var soundtracket. Genom hela filmen spelas J'aime regarder les filles [jag gillar att titta på tjejerna] av Patrick Coutin. Låten är från 1981 och handlar om att Patrick gillar att titta på tjejer som går på stranden i synnerhet och överhuvudtaget i allmänhet. Patrick var en sval kille som är ungefär lika gammal som min pappa är idag och av hans övriga produktion att döma kan han liknas med Frankrikes motsvarighet till Ulf Lundell. Det låter inte så fett, men kvar finns alltjämt J'aime regarder les filles som kronan på verket.

Det går inte att hitta Pacotille på IT, däremot finns en keff teateruppsättning av filmen. Je vous en prie [var så goda]:



Och som om det inte var nog så finns en smaskig remix av låten här.

Je t'aime plus qu'hier et moins que demain [jag älskar dig mer än igår och mindre än imorgon]

France, finalement

En drygt 10 inlägg gammal blogg om fransk musik och inte ett ord om France Gall? Scandale [skandal]!
Att ge sig på någon slags resumé över hennes liv och verk skulle bli alltför omfattande för ett enda inlägg, så vi tar det peu à peu [lite i taget].

On se ressemble toi et moi [Vi liknar varandra du och jag] är från 1966 och behandlar (på ett väldigt oskyldigt sätt - Frances pappa Robert stod för texten) 'den stora kärleken' och hur den får de unga tu att likna varandra mer för var dag som går.
Den är mycket, mycket fin.

[Alla pojkar och flickor i min ålder promenerar på gatan två och två]

Françoise Hardy – Tous Les Garçons Et Les Filles - Slow

Wow! Hon är vacker. Hon kan lira gitarr. Hon är fransyska. Men ändå är hon så vemodig. Ingen förmår förklara varför Francoise Hardy är så melankolisk. Kanske är det den mystiken som gör musiken så oemotståndlig?

Eller har hon kanske slagit an ett ackord som vi alla är bekanta med? I låten verkar det som om alla i hela världen har hittat någon förutom hon. Och alla vill ju ha någon som älskar en.

La passion comme une ombre - fallait que j'y succombe [He's a maker of fashion - He's a faker of passion]

"Idag behöver man minsann inte kunna sjunga för att bli popstjärna" säger ibland folk som tycker att det är sämre nu. Oavsett om de syftar på det frekventa bruket av autotune i dagens popmusik eller på uppkomsten av nya genrer som rapping eller svensk indiepop så har de rätt i sak.
Man behöver inte kunna sjunga för att bli popstjärna. Det behövde man å andra sidan inte för 25 år sedan heller, men då var man åtminstone tvungen att vara prinsessa och låta sin röst dränkas av kör-pålägg för att ha en chans.

Stephanie Grimaldi av Monacos karriär som flick- och pojkrumsidol blev inte särskilt lång. Hon släppte två skivor och en handfull singlar varav bara en, Ouragan [Orkan] (eller Irresistible, som den engelska versionen heter), kan betecknas som en hit. Ouragan handlar om en däng-förälskelse och är riktigt trevlig om man bortser från att den är insjungen av en talanglös tonåring vars stjärnstatus helt och fullt baseras på ett efternamn och en mamma som var bland det stiligaste som vandrat denna jord. Om man inte bortser från allt det där är den förstås fullständigt fantastisk.



För mig förblir emellertid hennes största stund gästspelet (under pseudonymen Mystery girl) på Michael Jacksons In the Closet.

Kanske för att ingenting är större än ett collabo med the late great king of pop.
Kanske för att man inte behöver kunna sjunga för att viska porrigt.

En tonsatt orgasm

Det är svårt att undvika Serge Gainsbourg. Han verkar ha varit precis överallt på den franska popscenen. Han har typ definierat fransk pop.

Alla som har sett den aktuella filmen om Serge vet hur det gick till när Je t'aime (moi non plus) [Jag älskar dig (inte jag heller)] blev till 1968.

Ljudteknikern har sagt i en intervju att i det ljudisolerade båset där Serge och Brigitte Bardot spelade in sången pågick "heavy petting".

Låten förblev osläppt i tjugo år för att Brigitte hade en svartsjuk make.

Je t'aime (moi non plus) var emellertid för phet för att falla i glömska och Serge gjorde en ny version med sin nya snäcka Jane Birkin året därpå.

Låten förbjöds i många länder på grund av Birkins orgasmljud i slutet och Vatikanen bannade låten i ett offentligt uttalande. Detta ledde givetvis till att låten blev en braksuccé och har coverats av hur många som helst. Min personliga favvo är Giorgio Moroder och Donna Summers version från 1978.



Om ni inte kan få nog av den här melodiskt felfria och lite förbjudna låten så har jag gjort en spotifylista med några av de mest intressanta versionerna: Je t'aime (moi non plus)

La lutte des accents [Accenternas kamp]

Enligt initierade källor anser varenda fransk kotte att amerikaner som talar franska är det sexigaste som finns.
Det är är konstigt av två anledningar.

1. Det är allmänt känt att den amerikansk-franska accenten är en av världens minst skönljudande och mest svåruppburna.

2. Gainsbourg-pennade Strip Tease av Nico utgör ett sjukt starkt exhibit A i den tysk-franska accentens case.

Dream baby dream

Jag bara måste tipsa om skivbolaget ZE Records. Det är egentligen New York-baserat. Men ena halvan består av parisfödda Michel Esteban. Han hade punkaffären Harry Cover [typ som Haricots Verts] i Paris och startade New wave-tidningen Rock News. ZE Records var coola som fan på post-punkscenen under sent 70-tal och tidigt 80-tal i New York när kids som Alan Vega med sitt Suicide var omkring. 

Michel var tillsammans med supercoola Lizzy Mercier Descloux och hon gjorde bland annat den här låten: Les Baisers d'Amants [älskares kyssar] och lite fina jazzcovers som till exempel den här ganska roliga pastischen på Fever: Tumour (desvärre på engelska).

Det här låten av Lizzy är mitt intryck av parisiska hippa klubbar. När jag var där spelade alla exakt sådan stökig och halvt organisk disco.

Making the video

Linjen mellan synergi och... well, motsatsen till synergi, kan vara förrädiskt tunn.

Helena Noguerras (eller LNA, for short) Lunettes Noires [solglasögon/svarta glasögon] från 1988 är med sin halvdystra text och sitt helquirkiga arrangemang ett lysande exempel på hur kontrasterandet av ytterligheter har förmågan att jobba magi och skapa stor pop.

Videon till Helena Noguerras Lunettes Noires från 1988 är med sitt "sexiga" bildspråk och sin mega-tackiga dekor ett lysande exempel på hur en vansinnig video kan få stor pop att framstå som pur (om än småskojig) kitsch.

Lyssna på låten innan ni ser videon, plz.

Johnny Hallyday

Asså, frassarna verkar älska honom. Han är överallt och han är folkkär. Typ som Loket är folkkär. Det betyder att inga unga gillar honom. Men jag har alltid undrat hur han kunde bli populär i första hand. Han ser ju skitäcklig ut.

Funderingarna pågick fram till dagen då jag satt på en fiskrestaurang i södra Frankrike och de spelade den här. "Fan vad bra det är", sa jag och frågade vad det var. "Best öff Djönniii Hallidej", sa dom och jag slutade fundera. Killen var ju hur cool som helst back in the day! Det är kul att låten heter L'idole des jeunes [ungdomarnas idol] och att inga unga gillar honom. Ja, förutom jag då.

Här är en ball video på Black is black-covern: "Noir c'est noir".

Encore une reprise [ännu en cover]

En betydande del av den franska låtskatten från 60- och 70-talen utgörs av amerikanska hits som fagra fransyskor och stiliga fransmän sjungit in på franska. Vi kommer att beta av gräddan av dem allt eftersom, och vi börjar med Marie Lafôrets Et si je t'aime (video) [och om jag älskar dig] från 1968.

Låten är en cover på New York-kickan Margo Guryans Sunday Morning och är till det yttre ganska trogen till orginalet, så när som på Maries mer drömska sångstil. Textmässigt har det däremot dragits en gammal switcheroo; där Sunday Morning är en serenad till den lyckliga och bekymmersfria kärleken är Et si je t'aime en mörk historia om hemlig och oförlöst passion.

Båda är briljanta, vilken man föredrar nog är en fråga om på vilken sida av sängen man vaknat och kanske om huruvida man har sällskap i den eller inte.

C'est la plus heureuse des paresseuses

Det bästa och mest kända ur Caroline Loebs mångsysslarkarriär (visst hon är skådis, men även författare, sångerska och regissör) är le tube [hiten] C'est la ouate [det är vadden] från 1986. 

Vad jag förstår handlar den om lathet utan dåligt samvete. Refrängen går direktöversatt typ såhär: av alla material, så är det vadd som hon föredrar, hon är passivt tankfull när hon försummar sig själv.

Jag har en alternativ översättning också som jag föredrar: negligé de soie kan lika gärna betyda att hon är passivt tankfull i sidenunderkläder - välj själv!

Låten var med all rätt världens superhit och har coverats till tusen bland annat av den belgiska skojaren André Lamy med låten C'est la droite [det är högern].

Och som om inte det var nog får ni även en flott låt som Carro sjunger åt Serge Gainsbourg.

Incroyable!

Ikväll såg Francopheelin' Rataxes spela på Almänna Galleriet. Det var fantastiskt! Om ni gillar franska chansonger så kommer ni att älska Rataxes. Den 21:a maj på Högkvarteret kommer en ny efemär chans att återvända till en svunnen tid.

J'ai décroché le téléphone [jag har lagt av telefonen]

I november förra året gick en liten gigant bort.
Denis Quillard, som älskade cigaretter så mycket att han lånade sitt artistnamn Jacno från mannen som designade Gauloises-loggan och samtidigt avskydde sport så starkt att han liknade det vid cigaretter, blev bara 52 år gammal men hann lämna ett helt gäng avtryck i den franska pop-själen.

Le Téléphone [telefonen] är förmodligen min favorit av dem.
Skriven och framförd tillsammans med kollaboratören Elli Medeiros avhandlar låten en avslutad kärleksrelations maktförhållanden. Det är enkelt och det är vackert och det är stråk-spiccati som är så coola att jag nästan dör.